Jag behöver råd!

Påväg tillbaka... Vad göra??

2019-01-07 13:07 #0 av: Hamsterb1231

Jag är en tjej på 15 år. När jag var 11-14 led jag av en kraftig depression och ätstörning. Mitt största intresse blev att räkna kalorierer. I flera månader åt jag endast 200 kcal. När jag vägde 27 kg till mina 162 cm blev jag tvångsinlagd med sond på sjukhus. Efter de gick de bara uppåt. I år kunde jag till och med börja skolan igen.
Idag kan jag äta i princip vad jag vill, tror ja väger runt 40-42 kg. Innan jullovet sa en i klassen att jag har börjat få dubbelhaka, och alla började skratta. Vet inte vad som hände då. Men har den dess inte kunnat äta nått onyttigt, var som att min kropp verkligen bestämde sig för att den inte dög. Nu senaste dagarna har jag även börjat tänka på kalorier och spyr om jag äter för mycke. Vad ska jag göra? Vill inte börja om allt igen. Vill kunna fortsätta mitt liv o komma in på ett gymnasium. Vill inte vara 25 och fortfarande inte klar med skolan. Men vill inte att andra ska se mig som fet... Vad ska ja göra?

Anmäl
2019-01-07 13:11 #1 av: Surpan

Du ska genast berätta för någon om att du inte mår bra, dina föräldrar, skolsköterskan, UMO. Har du någon samtalskontakt?

/Surpan
Medarbetare på Hår iFokus

Anmäl
2019-01-07 14:51 #2 av: Zanath

Du behöver samtalsterapi. På samma sätt som ord kan såra och sätta griller i huvudet på oss så kan andra ord hela och hjälpa. Varmt lycka till.

Anmäl
2019-01-09 19:53 #3 av: shia

En sak jag tror många vi med ätstörningar lägg märke till, är smådetaljer. och kommer ihåg vartenda litet ord som ngn kommenterar på vår kropp.

vet din klass om din ätstörning?

Den i klassen sa det nog mer som positivt, på skoj. inte för jag förstår den humorn. (men ex så kan killarna ibland kalla varandra för tjockis eller så. men de skulle aldrig säga något sådant till ex mig som de vet har problem med maten)

min kompis sa förra vintern att jag  börjat få en rumpa!(hon menade det som positivt) jag åt inte på 3 dagar efter det. 

det du bör göra. om än det säkert kmr från fel person nu. är att prata med någon. skolkurator eller så. innan det blir värre. för någon gång tar det stopp. bättre nu när det inte är så lång väg att vandra än om du ska stanna 150 mil bort. och sen kämpa tbx på trötta ben om man säg så. 

kom ihåg att du är värd minst lika mycket som personen du ser upp till:) vill du ngt tillräckligt mkt kommer du klara det 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.