Du ska genast berätta för någon om att du inte mår bra, dina föräldrar, skolsköterskan, UMO. Har du någon samtalskontakt?

Du behöver samtalsterapi. På samma sätt som ord kan såra och sätta griller i huvudet på oss så kan andra ord hela och hjälpa. Varmt lycka till.

En sak jag tror många vi med ätstörningar lägg märke till, är smådetaljer. och kommer ihåg vartenda litet ord som ngn kommenterar på vår kropp.

vet din klass om din ätstörning?

Den i klassen sa det nog mer som positivt, på skoj. inte för jag förstår den humorn. (men ex så kan killarna ibland kalla varandra för tjockis eller så. men de skulle aldrig säga något sådant till ex mig som de vet har problem med maten)

min kompis sa förra vintern att jag  börjat få en rumpa!(hon menade det som positivt) jag åt inte på 3 dagar efter det. 

det du bör göra. om än det säkert kmr från fel person nu. är att prata med någon. skolkurator eller så. innan det blir värre. för någon gång tar det stopp. bättre nu när det inte är så lång väg att vandra än om du ska stanna 150 mil bort. och sen kämpa tbx på trötta ben om man säg så.

Jag blir så ledsen när jag hör om det här. Du är ju jättefin som du är, det vet jag med all säkerhet.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men försök att inte bry dig om vad andra tycker och tänker. Vem vet, personen som sa det kanske till och med är avundsjuk. Många är faktiskt avundsjuka på de som har eller haft ätstörningar - t.ex. för att de själva drömmer om att gå ner i vikt. Det de inte förstår att ätstörningar är ren och skär ångest.

Kanske är personen avundsjuk på att du har personer som bryr sig om dig och för att du blivit "sedd" - hon eller han själv kanske känner sig ensam. Man vet helt enkelt inte varför en del personer säger som de gör.

Jag tror att du som vuxen kommer se tillbaka på den 15-åring du är, och bara vilja omfamna henne och säga "Hur är det möjligt att du ens ser så här på dig själv? Du är ju så fin. Skada dig inte mer nu - försök älska dig själv, och försök se det livet".

Men istället för att vänta till du blir vuxen, försök omfamna dig själv nu, och se den fantastiska person du faktiskt är. Du är ju unik.

Jag har ägnat hela mitt liv åt att hata mig själv. När jag var 10 år grät jag innan jag gick hemifrån, för att jag kände mig så ful. I flera år undvek jag skolan och visade mig bara i mysbyxor. Jag undvek tillställningar och fester. När jag slutade gymnasiet så flyttade jag utomlands, för att kunna börja om någonstans där ingen kände mig. Där kunde jag väga vad jag ville och slippa känna mig dömd.

Men det hjälpte inte. När jag var 25 år hade jag fortfarande inte släppt in någon på livet. Allt det här, för att mitt ansikte var för stort, mina ögon för små, mina bröst för fula, mina ben för kraftiga. Det var fel på ALLT.

Plötsligt en dag mötte jag en person som älskade varje del av mig. Och det fantastiska var att jag vågade släppa in honom i mitt liv. Han föll för mina ben - de som jag hatat genom hela livet. Han älskade mina bröst, de som jag gjort mitt bästa för att dölja. Jag gick upp ett par kilo när vi flyttade ihop, och ångesten växte, men han såg varje ny kurva som något attraktivt och var lika förälskad ändå.

Jag bara önskade att någon hade fått mig att förstå det här när jag var barn och ungdom, att alla älskar olika och det finns alltid någon som tycker att du är helt perfekt som du är. Framtiden finns för dig. Tänk vad många år av kärlek till mig själv jag hade kunnat få, och så många år av ångest jag hade kunnat leva, så många färre lögner jag behövt svepa ihop och så många personer jag sluppit svika, om jag bara trott på att jag dög.

Tänk alla personer jag hade kunnat träffa, istället för att gömma mig själv. Jag hade inte alls behövt undvika skolan och få dåliga betyg, flytta utomlands eller undvika umgänge bara för att mina ben var för kraftiga.

Självklart tappar jag fortfarande tro och självförtroende. När jag blev gravid gick jag upp många kilon. Jag hatade varje extra gram, förutom de som naturligt kom med det växande barnet. Men sambon älskade dem. När jag slutade amma så gick jag ner mycket i vikt och blev underviktig. Min sambo var orolig, och sa att jag fortfarande var den vackraste han visste men att han saknade att krama mig utan att känna knotor och ben. Först då insåg jag att min strävan efter min drömkropp var ett oändligt begär. Det inte skulle spela någon roll om jag gick ner mer, för det skulle inte få mig att känna mig vackrare ändå. Det var bilden av mig själv jag var tvungen att förändra, och det är något jag verkligen jobbar på idag.

Jag känner så mycket för dig vännen. Fortsätt att vara stark och kämpa på, det gör du ju så bra