Behandling

Capio Anorexicenter dagverksamhet

2011-12-02 21:35 #0 av: Emma_a

Jag undrar om någon här på forumet vet något om hur Capios anorexicenters dagverksamheter fungerar? Känner du någon eller har du möjligen själv någon erfarenhet därifrån? Tanken på att inte kunna bestämma över hur mycket jag ska få i mig ger mig ångest och att påbörja en kurs ter sig rigtigt skrämmande.  Går det att göra en överenskommelse med personalen om att göra ett matupplägg där man själv har möjlighet att påverka portionstorlekar och tillföra samt dra ifrån livsmedel eller ska man följa ett schema till punkt och pricka?  När jag kontaktade Capio för information fick jag veta att behandlingen var kostnadsfri men att matkostnaden per dag var 200kr, har svårt att tänka mig att det skulle stämma, är det det möjligen någon som vet vad en ungefärlig utgift skulle kunna hamna på?

Anmäl
2011-12-06 10:57 #1 av: HannaM

Man brukar inte ha möjlighet att påverka portionsstorlekar. Just för att man som sjuk gärna vill det. Jag låg på capios slutenvård ett par dagar och där var det en del som åt halvportioner i början eftersom dom i stort sett inte ätit alls senaste tiden och det är lite väl tufft mot kroppen att börja knö i sig hela portioner då men i övrigt så gäller det bara att äta. Det man inte får i sig ersätts med näringsdryck nästa mål.

Det är sjukt skrämmande med vård men det finns också något positivt i att någon annan tar ansvar för ätandet och ger dig tillåtelse att äta. Det är lite svårt att beskriva men man är ju begränsad av sjukdomen som säger att man inte får så när någon utanför en själv går in och bestämmer att det är ok och vägrar lyssna på sjukdomen så kan det blir lättare.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-07 01:54 #2 av: Emma_a

Tack för ditt svar! Det låter hårt med fulla portioner hade hoppats på en mjukare övergång.. Jag har varit på en läkarundersökning idag, där jag fick veta att mitt allmäntillstånd var kraftigt försämrat, min vilopuls och blodtryck var alldeles för lågt och muskler runt hjärtat var påverkade av min svält därtill höll termogesen på att sättas ur spel. Jag gick därifrån med träningförbud och lovade att gå hem och äta  ...problemet är att jag inte rigtigt vet hur jag ska ta mig an uppgiften..

Min strategi är att få i mig succesivt lite mer för varje dag, de gånger jag har försökt att äta på rigtigt har alltid slutat med att jag har kompencerat med en period av ännu mindre mat och viktnedgång till följd.  Jag kan förstå att det kan finnas en lättnad i att kunna "lägga över ansvaret" för maten på någon annan men för mig är det än så länge långt kvar dit. Jag vill så gärna ha full kontroll över min viktuppgång. Har du möjligen något tips om hur man lättare kan öka i vikt utan att behöva få sådan panik?

 

Anmäl
2011-12-07 10:24 #3 av: HannaM

Ehm, nej. Eller alltså. Det finns dom som lyckas bestämma sig för att det här är inte ok. Jag är varken snygg eller mår bra när jag inte väger någonting och jag måste börja äta och gå upp i vikt. Lyckas man med det så blir det klart lättare att ta sig an uppgiften på egen hand.

Sen ska man också vara medveten om att man kommer att gå upp. Det är liksom inget alternativ att för alltid vara i svält, det slutar nämligen med att man dör så förr eller senare kommer man vara tvungen att börja äta igen och då kommer man gå upp i vikt. Det går inte att komma ifrån det faktumet. Är man medveten om det och kan på något vis acceptera det så är det väl aningen lättare att gå upp.

Det kan också vara bra att ha i minnet att många som börjar äta igen efter svält i själva verket får jobba arslet av sig för att gå upp. Inte alla men det är inte alls ovanligt och det verkar vara ännu vanligare ju yngre man är (min uppfattning). För en del av dom blir problemet nästan det omvända, efter ett tag börjar dom bli frustrerade av att det inte blir resultat fast dom kanske äter fullt plus näringsdrycker.

Jag tror sällan man som ätstörd känner sig redo att låta någon annan gå in och styra över ens matvanor och portionsstorlekar. Faktum är att jag var ungefär där du är när jag hamnade på slutenvården. Underviktig, på tok för låg puls och blodtryck och det här med att hålla värmen kunde jag bara drömma om. Jag åt praktiskt taget inte alls och hade inte gjort det på flera veckor. Jag var inte ett dugg redo egentligen men jag upplevde ändå att det fanns ett visst positivt moment med att slippa ta ansvar. På avdelningen åt alla samma mängd, undantaget ev. halvportioner i början, och det var ingen som daltade och höll på utan det var bara att äta. Inte så att personalen tvångsmatade men det lades inte fram något annat alternativ än att äta om du förstår hur jag menar.

Har du fått hjälp med vad och hur du ska äta? Att själv bara försöka smygöka när man slåss mot en ätstörning är förbaskat svårt. Det är så lätt att man är förblindad av sjukdomen och tror att det som i själva verket är för lite är vansinnigt mycket. Det är ju det i förhållande till vad man brukar äta.

Jag vet att många får i uppgift från deras behandlare att göra en lista där man skriver upp för och nackdelar med att vara kvar i ätstörningen och vara riktigt ärliga. I alla fall där man inte "fuskat" och lyssnat på fel röst så är det negativa bra mycket värre. Man får inte träna, man orkar ingenting, man stänger vänner och familj ute, man får inte resa, man kan inte bli bjuden på middag osv.

Jag skulle nog faktiskt rekomendera dig att läsa bloggen sockerskrin.blogaholic.se, framförallt inlägg som är från förra hösten och vintern. Emelie som har bloggen var då ordentligt undreviktig och ätstörd men har alltid haft ett vansinnigt driv och go oc hen vilja att lyckas och har inspirerat många att verkligen försöka bli friska.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-07 22:54 #4 av: Emma_a

 

Just när det gäller att gå upp i vikt har du nog helt rätt i att det är viktigt att bestämma sig på riktigt så att beslutet blir djupt förankrat. Tyvärr är jag ännu fullt upptagen med att intala mig själv att jag vill..

Ja tänk att det ska vara så svårt att gå upp i vikt även om man har viljan. Jag har inte fått hjälp av någon dietist utan försöker lägga upp kosten via en GI sajt på nätet. Jag hoppas att jag kan fortsätta i enlighet med en mer tillåtande GI metod utan att kroppen far illa. Jag förstår via ditt inlägg att detta kommer bli svårare när man väl är inskriven i ett behandlingsprogram.

Tack för för bloggen som du rekommenderade, det låter precis som en blogg jag letar efter, behöver verkligen all inspiration just nu! Jag har annars letat efter  andra ätstörningsforum i Sverige men inte hittat några. Känner du möjligen till några här eller utomlands?

 

Anmäl
2011-12-07 23:11 #5 av: HannaM

Ja, det går inte om man är på behandling där någon annan väljer maten. Tråkigt på vissa vis men jag förstår tanken bakom. Det är ju många som är rädda för vissa livsmedel och tillexempel paniska inför fett eller kolhydrater. Då är det ju lätt att säga att man äter en low carb diet och slippa dom läskiga kolhydraterna. I en behandling går dom på att man ska äta allt så man klarar av allt och är van vid det och sen efter det kan man välja om man skulle vilja styra om sin kost.

Nej, jag har ingen jättebra koll på forum, har hållt mig ifrån sånna eftersom risken att det blir peppande åt fel håll är för stor men jag undrar om inte shedo har något? Kolla!

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-09 00:00 #6 av: Emma_a

Jag känner mig ganska modfälld idag,  mina armar och ben har börjat att domna av och jag måste hålla mig i rörelse hela tiden, dessutom gör det ont i bröstbenet/bröstkorgen när jag går och även när jag pratar.

Det går mer och mer upp för mig att jag har ett reelt problem. Jag är helt fast i mina handlingsmönster och  tankebanor. Alltså blev det inte mycket till mat idag heller:(

Tack för tipset om Shedo! Har även fått förslag på några böcker som jag hoppas kan vara till hjälp.

 

 

Anmäl
2011-12-09 00:11 #7 av: HannaM

Är det så illa och du faktiskt inte självmant bryter det där sabbt så blir problemet än värre. Jag vet att det känns hemskt eftersom just kontroll är det som allt som oftast är kärnan i en ätstörningsproblematik och att lämna ifrån sig den är tillsammans med att gå upp i vikt det allra läskigaste som finns.

Men, din kropp berättar just nu för dig att den inte orkar hålla igång ens dom viktigaste funktionerna länge till. För att vara lite obehaglig och krass. Just nu kämpar din sjukdom för att du ska bli "ett vackert lik". Ätstörningar är den psykiska sjukdom som tar flest liv.

Jag vet att det låter lite torrt, lite hårt och som jag inte alls kan förstå hur svårt det är. Jag är inte du så jag kan inte till fullo veta exakt hur du känner men jag vet hur det är att ha en kropp som sakta ger upp, att ha en sjukdom som vägrar en att äta och ett liv som håller på att försvinna och jag vet vad det är som räddar livet på en. Att äta. Sen om det är att man bryter det med egen kraft, med stöd från böcker, vänner, nätet eller sjukvården är egentligen skit sak samma. Men, klarar man inte av det själv fortsätter man bara i sakta (med stadig) takt att ta livet av sig.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-10 01:24 #8 av: Emma_a

Ja jag är rädd för att min kropp börjar bli allt tröttare...  jag undrar lite över hur lång tid det kan ta innan man blir sjuk på rigtigt efter det att man börjar få de symptom som jag har nämt i tidigare inlägg.

åkte till akuten idag efter att först ha pratat med en kvinna på sjukhusupplysningen som ville att jag skulle ringa efter en ambulans/ taxi och åka in.

På akuten släppte de in mig direkt, de hittade dock inget fel på mitt hjärta förutom små avvikelser från det normala, däremot hade jag en väldig muskelaktivitet i hela bröstområdet.

När jag låg på britsen hade jag samma känsla, som om när foten har somnat, fastän i hjärtat, jag kollade på apparaten jag var kopplat till och såg att där var en väldig aktivitet på skärmen. Denna känsla sprider sig runtom i kroppen och jag antar att det har med nervbanor och muskelgrupper att göra men vet inte om det är ett symtom som är farligt?

När jag frågade läkaren om vad det kunde vara som sker i kroppen och vad domningarna beror på svarar hon att jag kanske har brist på B12 vitamin. Jag frågar då om det inte kan vara så att det är kolhydrater jag har brist på varpå hon svarar att det är protein jag behöver, kolhydrater behövs bara till hjärnan och hjärtat(vilket ju naturligtvis inte stämmer). Hon verkade inte lägga någon vikt vid domningarna, borde inte det vara ett tecken på att ngt är fel om inte annat på dålig blodcirkulation? Det vore naturligtvis underbart allt är i sin ordning.

 

 

 

 

Anmäl
2011-12-10 09:34 #9 av: HannaM

Du är redan sjuk och trött i kroppen. Jag var också sådär. Hamnade på akuten en vända jag också med låg ojämn puls och extraslag. Dom hittade ju självklart inte så mycket på mig heller mer än ett svagt blåsljud som efter en ultraljudsundersökning senare visade sig högst troligt komma från att hjärtat var överansträngt. Dom drog i mig en liter glukosdropp och skickade hem mig.

Vad jag ville säga. Det är redan illa. Du är sliten. Din kropp säger ifrån. Den behöver näring för att orka. Symptomen du har nu är din kropp som försöker skrika det till dig. Den orkar ju knappt med det basala.

Jag önskar verkligen att det ska vnda för dig. Det måste vända. För du ÄR redan sjuk och illa dären rent fysiskt.

 

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-12 00:08 #10 av: Emma_a

Ja tänk att man kan åsamka sin kropp så mycket skada, det måste ha varit en hemsk uppslevelse! Jag hoppas att mina extraslag etc inte var upptakten till liknande hjärtbesvär Jag har en tendens till att pressa min kropp för långt innan jag söker hjälp, så jag är verkligen glad för att du gör mig uppmärksam på att min kropp är i ett så pass dåligt skick !

Jag ska ta tag i min kost, bli frisk och jag ska lyssna på signalerna från min kropp, det blir tjatigt att säga det för jag upprepar det gång på gång. Kvällens goda föresatser är så svåra att hålla dagen därpå. Jag blir alltmer säker på att det vore skönt att få hjälp även om det förstås är tufft att inordna sig under de regler och former som finns på en behändlingsavdelning.

 

.

 

 

 

Anmäl
2011-12-12 12:10 #11 av: HannaM

Det är bra attt du känner motivation. Jag hoppas verkligen att det går vägen. Det finns ju annan hjälp än behandlingshem. Dom allra flesta med ätstörningar behandlas i öppenvård där man har kontakt med mottagningen någon gång i veckan och jobbar sedan hemma mellan.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-12 17:56 #12 av: Emma_a

Om jag ska söka hjälp för mina ätstörningar ska det absolut ske inom öppenvården. När jag kontaktade Capio i Malmö fick jag veta att behandlingen sträcker sig upp till 12 veckor och bedrivs på heltid mellan åtta och fyra varje dag. Behandlingen berättigar till sjukskrivning så det ska inte utgöra ett problem. Ska ta och undersöka vilka andra möjligheter som finns att tillgå , fördelen med behandlingen du nämner är ju trots allt att man sparar en hel del tid.

Anmäl
2011-12-12 19:03 #13 av: HannaM

Ja, det gör ju att man kan ha kvar mer av sitt vanliga liv och klarar man av det så tror jag det är det bästa. Det är alltid tufft att vara borta från allt under flera månader. Hoppas att du hittar bra hjälp.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-12 21:33 #14 av: Emma_a

Tack för all hjälp och stöd du givit mig! Det har varit en sådan lättnad att få prata med någon som själv har eller har haft en ätstörning. Du har fått mig att förstå allvaret i min situation, vilket jag nog först hade insett långt senare om inte du hade skrivit till mig. Tack ännu en gång!

Anmäl
2011-12-12 21:57 #15 av: HannaM

Ingen orsak. Är det något man vill när man själv varit längst ner så är det att hålla alla andra därifrån. När man en gång sett hur vidrigt det är att vara så sjuk så tror jag inte man önskar någon att vara där en enda minut. Man vet ju också hur svårt allt är. Att inse hur sjuk man är, för det blir ju så lätt så att man resonerar att andra är mycket sjukare, jag äter ju ändå varje dag och det är ingen fara, så smal är jag ju inte och så vidare. Man blir ju så lurad och fast i sjukdomen.

Det är ju självklart att man inte gärna vill ha hjälp och låta någon annan bestämma eller ta kontrollen för kontroll är ju en av grundstenarna i sjukdomen. Det är inte ett dugg märkligt att det är så man resonerar och tänker när sjukdomen får bestämma och ta plats.

Så, vad jag vill säga är att det är självklart att jag pratar med dig och ger dig råd. Du förtjänar något bättre än att vara sjuk i ätstörningar. Det är faktiskt väldigt många som jobbar sig ur sina ätstörningar och sedan drömmer om att kunna hjälpa andra genom att senare i livet jobba inom ätstörningsvård.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-12-13 21:39 #16 av: Emma_a

Tack så skönt att veta!!! Jag tror helt säkert att du skulle vara en stor tillgång inom ätstörningsvården:))

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.