Vad stark du är som startar en tråd om detta! Vanligtvis brukar man skriva (X) i rubriken om det ska vara TW/trigger warning. Det kan en medhjälpare på sajten fixa i efterhand om man glömmer. Den här sajten verkar inte ha några som sköter den, så det är bra att du skrev det i inlägget.

Jag tycker definitivt att det här låter som en ätstörning utifrån det du berättar och det är jätteviktigt att du berättar allt som du har skrivit här för de vuxna i din närhet såsom skolkuratorn, psykologen och dina föräldrar. En ätstörning kan bli jättefarlig och till och med riskera ens liv om den går så långt. Som tur är finns det bra hjälp att få och ju tidigare man får hjälp, desto större är chansen att det blir helt bra.

Om det är svårt att prata och använda rösten så kan du visa vad du har skrivit här då du förklarar jättebra.

Här kan du läsa om ätstörningar. Känner du igen dig? https://www.1177.se/Varmland/sjukdomar--besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/atstorningar/atstorningar/

När man har en ätstörning så brukar man inte veta om det själv i början eftersom man har ett annat perspektiv på sin situation. Det kallas för att sakna sjukdomsinsikt. Det händer vid många olika sjukdomar, till exempel alkoholism.

Då säger man kanske "Äsch, jag drack bara en flaska vodka!" om andra blir oroliga eftersom man är van vid att dricka så extremt mycket. Man ser inte att det är mycket och förstår inte att man behöver hjälp.

Eftersom du gjorde den här tråden så är du kanske orolig för att du vet att man inte ska gå runt och må dåligt såsom du gör just nu. Det är bra att du är rädd om dig själv!

Lycka till! Ge oss gärna uppdateringar så att vi vet hur det går för dig :)

#1: Tack för svar och för länken! Känner igen mig i vissa saker ja.

En nära anhörig till mig har tidigare haft problem med ätstörning och när jag berättade för personen om ditt inlägg så bekräftade den det du skrev att du själv inte kan känna och se det andra ser.
Det är ett allmänt faktum att man tappar verklighetsuppfattningen när man är mitt i det som gör det svårt för en själv att få grepp om det som sker.

Får jag fråga hur du känner inför din pågående pubertet?
Känns det bra och spännande?
Eller känns det konstigt och / eller obehagligt?
Du behöver inte svara, om du inte vill. 🙏
Jag undrar mest för att skapa reflektion 🙂 i och med det du nämnde att du känner en rädsla över hur kroppen utvecklas som en orsak till att du vill gå ner i vikt.

#3: okej tack för svar!

Jag vet runt hur jag känner. Mest är jag rädd för att jag ska bli ännu ”tjockare” men annars så är det som att jag har vant mig vid det. Vet inte riktigt hur jag sak förklara.

#4: Under puberteten sker massor med kroppen. Muskler byggs upp, fett brukar lägga sig mer där det "hör hemma" beroende på ens kön, kroppen växer och behöver massor med energi.

En frisk människa har ett visst andel fett. Hos kvinnor är denna andel högre än hos män. Fettet är där för att skydda kroppen och det finns risker med att ligga under den "normala" prozenten.

Jag förstår att den är en jobbig tid, framförallt om man kanske inte var nöjd med sin kropp redan innan och man med puberteten helt plötsligt börjar få massa förändringar. Därtill kommer att många saker ändrar sig under flera års tid innan kroppen är klar med att "växa" och "mogna". Vid 25 års åldern ungefär ändras till exempel även ämnesomsättningen.

Reagerar inte läkare på att din vikt är för hög så har du inget att oroa dig för. Barns kroppar växer en massor och det är därför det är så viktigt att barn inte utan goda skäl (läkare och dietist) drar ner på mängden mat som konsumeras eller gör drastiska kostförändringar.

Kroppar kommer i många olika storlekar och former som är naturliga och friska. Problemet är att vi ofta också glömmer just att vi alla är olika och ser olika ut. Sociala medier hjälper säkert inte där.

Har du nu en ätstörning så hjälper det naturligtvis inte magiskt att veta att allt detta är normalt och måste pendla in sig, utan då är det bästa att söka hjälp. Och hellre så tidigt som möjligt. Att du kommer här och frågar om du har en ätstörning visar på att du är medveten om att hur du tänker och känner kring mat inte är rätt.

Tänk även på att om du till exempel rider eller ägnar dig åt sporter som går på bena så kommer dina lår och ben nog se "tjockare" ut just också för att du har mer muskler där. Men muskler på en normal kropp med normal fettandel ser inte ut som muskler. Det är mest när man aktivt spänner sig och poserar som dessa är tydligare.

Och mage, framförallt som kvinna om man inte står väldigt rakt, kommer att synas. Du har massa organ där som inte kan försvinna och redan om du sitter så ser du nog hur din mage verkar större än när du står.

Ta hand om dig och kämpa på, du är på rätt väg med att försöka förstå vad för problem det är du har, ta även nytta av den hjälp du får och våga söka de stöd du behöver!

#4:

Ingen fara. 🙏🙂 Jag hoppas du får all kraft och styrka att ta dig genom det här! 💚

#6: Tack så jättemycket 🙏

#5: Tack så jättemycket jag kommer definitivt tänka på det du skrev 🙏🙏

Jag är sen här men måste skriva ändå! När jag var 12 år (är 14 nu) så blev jag svårt sjuk i anorexi. Nu var jag redan smal innan sjukdomen så det gick väldigt snabbt att bli väldigt sjuk. Det blev barnakuten, sond, rullstol, drop och en sjukhusvistelse på 8 månader. Mitt hjärta hade kunnat stanna. Alla har inte den tur som jag hade. Du verkar vara långt ifrån det nu, men det kan gå snabbt. Jag kände mig liksom bara glad av att gå ner i vikt, som du beskriver. Och att man ser sig själv som större än vad man är, det är också vanligt. När jag låg på sjukhuset, precis i början, så minns jag att jag tyckte mina ben var för stora… de liknade snarare benen på ett skelett. Jag vill inte lägga ut en bild här, men du kan ju föreställa dig. Dessutom kan ätstörningar verkligen sitta i länge och man kan få återfall. Försök att vara nöjd med dig själv, träna för att du mår bra av det istället för att du vill gå ner i vikt. Umgås med människor som får dig att känna dig bekväm med dig själv och glad. Du ska njuta av livet, jag har tänkt så mycket på allt jag missat, som jag aldrig kommer kunna ta igen. En sak till, en kompis till mig kom in i puberteten tidigt och när vi var 12 så hade hon det lite jobbigt med maten för hon tyckte att alla andra var smalare. Men två år senare är många lite mer kurviga och utvecklade. Snart kommer fler av dina vänner också dit. Hoppas att detta hjälpte, och glöm inte, du är fin. Det finns troligen många som skulle vilja se ut som du. Ha det braaaaa!♡