Föräldrar =vårdare?
Min dotter har fått diagnosen anorexia. Först kände jag mig lättad när jag fått henne att söka vård, men nu känns det som bollen har kommit tillbaka till mig, som att det är jag som ska fixa det hela så att hon blir frisk igen.
Jag är helt med på att föräldrarna är de som vanligtvis känner sina barn bäst och vet vad som är bäst för dem. I normala fall brukar jag tala för mer föräldramakt och ansvar.
Men när det gäller en psykisk sjukdom? Är det verkligen föräldrarna som är de bäst lämpade att vårda sina barn då?
Vad säger ni?
Det är nog väldigt olika hur bra föräldrar är på det. Jag vet dock att det kan vara extremt svårt att få bra hjälp. Man kan få slåss i åratal för att få in sitt barn på ätstörningsklinik, om alls. Platserna är väldigt få och det ställs mycket höga krav på både barn/ungdom och vårdnadshavare (bägge om man är två) när man väl är där.
Jag tycker inte det. Ätstörningar är så förknippade till den miljön man befinner sig inklusive familjens rutiner.
Min uppfattning är att det bästa är att byta miljö. Jag menar inte att det är familjens fel men allt smusslande och strategier utgår från att man känner till rutiner och vet hur man ska hantera/dupera din omvärld.
Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.
När vårt son hade ätstörningar fick vi bra verktyg av vården och skolan för att ta oss vidare.
Han är nu frisk sen många år tillbaka.
Stolt ägare till tre La permer
Starta ny diskussion