Inlagd?
Hej! Förra året fick jag diagnosen anorexia. Har kämpat väldigt mycket sedan dess och lyckats vända det till stor del själv. Jag har gått upp till normalvikt igen och äter 6 mål om dagen. Jag har inte heller så många ”regler” kvar om vad jag kan/inte kan äta. Dock har jag svårt att ta eget ansvar. När jag behöver ta eget ansvar märker jag att tankarna på att skippa måltider blir starkare igen. Så det är väldigt upphängt på min mamma. Jag har även svårt att acceptera min kropp som den är nu och kan känna att den är ful och ångra att jag gått upp i vikt. Jag har även ett väldigt ostabilt humör och rätt mycket ångest. Men trots det fortsätter jag ändå med mitt matschema och det funkar rätt bra med stöd av mamma. Grejen är att för några månader sedan skickade min läkare en remiss för att bli inlagd på anorexi-bulimi mottagningen i Gbg. Nu har jag fått reda på att jag kan få en plats där och direkt när jag fick reda på det så fick jag en klump i magen för jag blev så osäker. Jag har ju kommit så långt på egen hand och jag tror att när man är inlagd där kanske det handlar om att bryta viktnedgången/lära sig att äta normalt igen (plus andra delar såklart). Men jag är ju normalviktig nu och äter 6 gånger om dagen. Är jag ”för frisk” för att åka dit då? Det känns som de kommer bli lite sura på mig om jag kommer dit och de märker att jag kanske inte alls är så sjuk som de kanske är vana vid. Känns som de andra där kommer vara mycket sjukare än mig, men jag kanske har fel? Någon som har erfarenhet av detta? Är det vanligt att man kanske redan lyckats återhämta sin vikt och kommit igång bra med maten på egen hand men bara behöver hjälp att ta eget ansvar och bearbeta det som varit och så? Mvh en förvirrad och osäker tjej
Hej! Först vill jag säga-du är GRYMT stark! Lider själv av ätstörning sedan 5-6 år tbx, men blev "friskförklarad" i höstas när jag uppnått å hållit normalvikt över sommaren. Förvisso inte anorexi då jag låg mellan bulimi/anorexi. Om ön mer åt anorexi hållet men ja. De snackades ngn gång om ev lägga in mig. För, trots matschemat fortsatte jag rasa i vikt ngn v till. Å läkaren sa så t mig att hon velat lägga in mig direkt, men hon var tvungen om jag gick ned ngt mer. Iaf. Slapp det för bestämde mig då att äta å gå upp för att få rida igen. Men tbx t ämnet. Du blev direkt orolig för du tagit dig så långt på egen hand. Å är rädd för att falla tbx som jag uppfattar det, och att det bara är "sjuka" på den enheten. Ber om ursäkt om jag låter hård, men jag tror att det eg är den sjuka personen inom dig som är rädd att fara dit i rädsla för att bli frisk. Sen försöker ist övertala dig om att du klarar det här själv. Jag tog aldrig emot hjälp från BUP. Ljög igenom alla möten från start för att bli av med dem snabbt och få rida. Lyckades med det, men blev jag frisk?.. Fysiskt är jag "friskt" men inombords är allt som det alltid varit-för fick aldrig ngt verktyg elr tips mot hur jag ska hantera ångesten å paniken kring mat och inte falla tbx. Det tror jag du kan få på enheten. Samt säger dj själv att det går helt ok när din mamma osv håkk koll, men så fort ansvaret handlar på dig. -kan relatera… Därav för min del hade jag ingen kontroll… Den kontroll jag hade sabbade jag. Tränaren i stallet va tvungen hålla koll så jag åt. Mina föräldrar. skolpersonal på skolan. Mattanterna som la upp maten åt mig å allt det där. Grejen är, på enheten-behöver du inte ha kontrollen. Jag tycker att du kan prova, för du har eg inget att förlora på det? Där finns professionell personal och du kommer inte va den enda som blir åt de friskare hållet. Har två kompisar som är friskförklarade från deras ätstörning/anorexi. Utan dem att snacka med, vet jag inte hur allt gått för ingen annan kan som förstå känslan osv. Vore jag du-skulle jag ge det en chans. Hade jag fått det valet nu, trots hur mkt blivit bättre, hade jag trots allt ksk övervägt det. Om jag ej hade haft hästarna att förlora
#1 Tack så mycket för ditt svar! Det känns redan lite lättare när jag läste det. Ja, du kanske har rätt att det egentligen är den sjuka delen inom mig som är rädd och inte vill åka dit. Jag äter ju enligt schemat och kan till och med vara så att jag verkligen inte vill missa något mål och jag är jättenoga med att få med allt och tillräckligt mycket - så länge mamma hjälper mig. Men kanske behöver hjälpen att klara det bättre själv och bli helt övertygad att inte gå tillbaka ner i ätstörningen. Det enda jag är rädd för är att jag ska jämföra mig för mycket med de andra och att det ska trigga igång att jag vill bli lika sjuk som de, för jag kommer nog gå runt och känna att vad gör jag här? Men det är väl egentligen ätstörningen som talar då, att den vill bli sjukast/smalast osv. Men därför vet jag inte om det är bra eller dåligt för mig att vara i en sådan miljö, där det är lätt att man jämför sig.
#2 kan förstå din oro.
Du kommer säkert att jämföra dig med de andra. Men vad är det som säger att de är sjukare än dig? vad är det som säger att någon eg måste vara sjukare än den andra? vad räknas eg som sjukare?
Om två personer brutit benet ex. Deras skador är med största sannolikhet inte identiska- den enas ben kanske kräver en mer avancerad behandling osv. Men fortfarande behöver båda vård- på samma ställe.
Jag tror att det kan vara både bra och dåligt.
men tänk såhär. vart du än är- så kommer du jämföra dig m alla och anse de alla är smalare osv än dig.
om du sitter i ett rum m 5 sjuka eller i ett rum m 5 friska/smala ändå.
- din ätstörning bryr sig ej om den är sjuk ler ej- den jämför ändå.
och du, om du mot förmodan ej skulle vara "Lika sjuk som de "behöver du fortfarande hjälp såsom de.
jag själv har alltid förnekat att jag behöver hjälp å är tillräckligt sjuk.
men, som kuratorn jag gick t i höstas som faktiskt var vettig. Han sa att OM jag nu ej va tillräckligt sjuk- måste det bli värre för att kunna ta emot hjälp. (han ville nämligen jag skulle till ungdomshälsan/bup men han fattade ändå min story m dem)
och som en av kuratorerna längre bak sa- det är lika lång väg ut ur skogen som in.
dvs, väntar du m att ta hjälp- då kommer du fortsätta gå längre in- och när du då är ännu svagare- ska du ta dig tillbaka dubbel så lång väg.
finns inget jag ångrar så mycket som när min mentor hösten i 7 an frågade hur jag mådde. i 40 min förnekade jag allt. hade jag sagt där att nej, jag mår inte bra- för chanserna som kom där var M.Å.N.G.A - hade jag fått hjälp redan då. det där, är 3.5 år sen nu. det hade pågått i 2 år. jag lät det fortsätta.
du har chansen nu att få riktigt. bra. hjälp. ta den. om 10 år kommer du ångra att du inte tog den om du ej tar den nu.
man ångrar sällan saker man gjort och ofta ångrar man saker man aldrig gjorde.
Starta ny diskussion